När jag låg på golvet nyss i mitt rum och gjorde min dagliga upplaga av sittups och armhävningar osv, så jag att tänka på det här med att folk säger, eller rättare sagt, frågar vad det är för värld vi är på väg mot?
Men då kommer jag på att det kanske inte är en dålig värld vi lever i egentligen! Visst, terrorattcker, miljöförstöring, svält, misshandel, våldteckt, jordens undergång, rasism, nasims. Ja, allt det. Det är dåliga grejer som förvärrar världen tycker vi människor. Och det har vi rätt i! Det är verkligen inte bra och jag stödjer inget utav det!

Men, så här tänker jag nu. Vi är ju inte påväg mot en sämre värld när forskningen har snart kommit på ett botemedler mot adis, forskare har gjort så att färre människor dör i cancer, vi utvecklar elbilen igen, vi odlar och handlar ekologist och den affärsidén kommer bara längre och längre fram i utvecklingen, och enligt äntligen hemma (den kända bygg och inrednings tv-serien från tv4) så kan man bygga ett helt hus som är miljövänligt! Det har dom bevisat. Vi försöker förhindra svält i fattiga länder. Och då tänker ni '' ja, vi försöker. Men att vi försöker gör inte ens en fluga för nära'' typ så tänker ni. Men HALLÅ ELLER! Vi försöker, vad mer kan vi göra? Vad mer kan man begära av en simpel människa som inte är något annrolunda eller bättre eller sämre än någon annan människa. Om man nu tycker att vi inte lyckas så bra så försök göra det bättre själv liksom...

Men vi människor börjar tänka smart nu. Vi börjar tänka framåt! Vi siktar inte in oss på nuet som vi kanske gjorde förr. Vi tänker på den nya generationen. Min generation. Mina barns framtid. Mina barnbarns framtid.
Att vi skulle ha tänkt såhär för längesen kom jag på vid tidig ålder. Att man ska tänka på dom yngre. Det är vi som ska förbättra världen i framtiden. Dom vuxna gör det bara lättare för oss så att vi kan utveckla utvecklingen.
Jag tror helt klart på den yngre generationen.

Vi är inte påväg mot en sämre värld, vi försöker ju bara göra den bättre hela tiden!Har ni inte sett det än?Utvecklingen går framåt och snart kommer vi leva i en grymt bra värld!
Varför ska människan alltid rikta in sig på det sämre?

Har ni svaret på den frågan? Är det bara en kännsla eller är det verkligen så att jag sabbar allt jag kommer i närheten av? Hur gör man för att undvika det? Det känns som om jag blivit bättre på det.

Det här kommer oftast i samband med att jag har snackat med en kille och sedan sagt något som inte känns bra. Då känns det som om jag sabbar allt.
Men det går som sagt bättre. Jag vågar ta kontakt. Kanske inte frågar om man ska hitta på något efter att bara ha kännt varandra i några dagar. Sån är inte jag. Jag måste känna mej trygg med någon innan jag kan träffa den personen. Och nu gäller det inte bara killar utan alla nya människor! Hade jättesvårt med att vara mig själv med lisa o lisa förr. Men jag behövde känna mej trygg och det var allt.

Men tbx till kill saken. Jag kan be om nummer, msn eller vad som helst. Och jag lär mej efter mina misstag. Jag blir bättre på att det mästa. Och jag har snackat med människor som fortsätter att snacka med mej även fast jag har kännt så här. Och då mår jag så jävla bra. Men sen så gör jag något och då blir jag depp igen. 
Lider jag av ångest eller vad? Någon som har svaret? Någon?

Ville bara skriva av mig lite... 

Jag tror seriöst att jag inte har varit snyggare än vad jag är idag. Jag tycker om hela mej nästan.
Klart jag inte är hel nöjd! Men vem är det liksom?

Jag har aldrig mått såhär bra! Efter 3 års viktkomplex och dåligt självförtoende (vilket jag fof har) så känner jag att jag faktiskt ser bra ut och att jag är nöjd. Jag har aldrig kännt så förut...

Jag vill bara sätta på mej mina snyggaste underkläder och ta kort på min snygga kropp och visa hur stolt jag är över den. Men det kommer jag inte göra för då kommer mina föräldrar bli förbannade...
Men jag är så himla stolt över mej själv!

Jag har mina dåliga dagar. Det har alla. Men egentligen mår jag så jäkla bra! Jag känner mej för en gångs skull inte som den fula ankungen jag alltid varit och kännt mej som.
Jag mår bra! Det är rätt grymt.

Jag kom på det i fredags förra veckan. Jag är inte rädd för att prata om det som har hänt och det som jag har mått dåligt av det senaste året. Den värsta perioden i mitt liv var för exakt ett år sedan. Vid den här tiden var jag otroligt kär i min då varande kille. Men jag bråkade också med mina bästa vän. Vi hade varit bästa vänner i ca 4år. Vi hade bråkat förut men detta var det värsta bråket vi hade haft, ever. Den dagen jag och hon blev sams igen så bestämde vi att vi skulle gå skillda vägar. Hon var den ända nära vännen jag hade då. Dagen efter fick jag panik och gjorde slut med min kille. Det största misstaget jag någonsin har gjort. Allt där efter är som ett mörker...

Jag spenderade den mesta tiden av mitt liv på tkd-klubben och hemma i soffan eller framför datorn. Allt blev värre för varje dag som gick. Jag var tvungen att börja om på ruta ett. Gå från att ha allt till inget. Jag vet hur det känns bara så ni vet! Mina vikt komplex började komma tillbaka. Dom som hade varit borta ett tag. Mitt självförtroende som alltid varit ganska lågt sjönk till noll. Jag grät varje dag nästan. Efter bråket med min ex bästis blev jag mobbad. Hennes kompisar kom fram och t.ex. sparkade mej knuffade mej eller sa elaka saker till mej. Även fast det var lungt mellan mej och min föredetta bästist så höll de på ändå. Jag pratade med min mentor och sa att jag även funderade på att byta skola. Jag hoppades så in i helvete på att komma in på någon skola men gjorde det inte. 3 skolor sökte jag till.

När jag gjorde slut med mitt ex så ångrade jag mej redan dagen efter. Jag grät i skolan osv osv. Var deprimerad i hur länge som helst (ca 6-7 månader) . Och att jag gjort så här mot mej själv och förstört så mycket tröck ner mej ännu mer. På höstlovet 2009 ville jag dö. Jag fick skrämmande tankar om att vilja dö och hur folk skulle reagera om jag dog. Det var nog inget allvarligt. Men jag kom över det. Jag fick och får ofta ångest attacker.
Jag cuttade mej själv första gången någongång innan jul. Samtidigt som jag chattade med en vän på msn.
Haha, helt sjukt. Men eftersom kniven var en slö fickkniv med nagellack på så fick jag inga djupare sår.

Allt blev nog bättre i februari. Då vände det mesta. Jag kände mej trygg bland mina nya vänner. Lisa och lisa.
Det var nog i februari som jag första gången fick en slags kontakt med lisa lopakka. Hon kom hem till mej en kväll och vi pratade om hade allmänt kul. Den stunden betyder ganska mycket för mej. Jag vet inte varför men den gör bara det.

Det var inte försen vid sommaren jag började må dåligt igen. Jag kännde mej oälskad av min egen pappa. Jag grät mycket över det i sommras. Visst jag har aldrig haft en särskillt bra kontakt med min käre far men detta var något som var annorlunda än vanligt. I slutet fick jag tillbaka mina tankar om döden osv. Och hur långt livet håller på och att man inte kan kontrollera det. Det skrämmde mej. Jag fick ångest.

Det kanske inte låter så hemskt som det egentligen var. Jag kunde nog inte skratta på väldigt många månader.
Inte skratta på riktigt ibland. Jag var långt ifrån lycklig och var för det mestadels tom och slut på kännslor. Det fanns väl bara tårar. Allt det som hände var liksom ett mörker. Alltså det som hände förra höstern/vintern.
Jag skulle aldrig mer vilja uppleva det igen för då kommer jag seriöst ta livet av mej!

Jag är ganska sårbar idag. I detta nu. Om någon säger något, om det händer något, så blir jag deprimerad. Jag har alltid haft dåligt självförtroende. Sendan jag gick på dagis. Jag blev mobbad på lågstadiet. Jag var ful och kaxig då och det var det som gjorde så jag blev mobbad.
Och allt det här som hände gjorde så jag fick sämre självförtroände.
Jag har nästan aldrig tagist seriöst som person. Jag är liksom bara brevid känns det som. Inte så mycket nu längre. Men förr.

Allt känns inte riktigt helt 100 idag heller. Jag har fortfarande lågt självförtroände. Ställer alldeles för höga krav på mej själv och har fortfarande kvar lite av mina vikt komlex. Jag har nog inte varit så här lycklig förut. Men av någon anledning känns det som om den här lyckliga känslan försvinner. Kanske är det bara tillfälligt. Det får vi hoppas i alla fall. För det känns inte bra och jag vill inte leva ett jobbigt liv igen. Det orkar jag inte.
Men som sagt så är jag inte rädd för att berätta om det här. Det är det förflutna och det har redan hänt så varför älta det och inte säga som det är liksom. Det är min åskit om det hela. Sen har jag inte gått in på detalj nu. Det är mycket som har hänt och det är inte alltid jag kommer ihåg allt heller. Allt var som sagt som ett mörker och man ser ingenting i mörkret eller hur ;)

Yeah

Fet- Ja ni har sett mej
Ful- Ja, ni har ju faktiskt sett mej
Fake- Har ni sett mej eller?

Behövde skriva av mej.
Ni som har några kommentarer på detta kan väl argumentera och säga vad ni tycker.
Jag skulle behöva en liten gnutta självförtroende till alltså.

Jag vågade en gång... Men någon kom en dag med en taskig kommentar. Sendan denna dag har jag stängt min mun inom sång kategorin. Mina bästa vänner är två underbara sångfåglar. Dom sjunger stup i kvarten och sjunger så himla bra! Jag önskar att jag vågade sjunga med dem. Nu står jag mest brevid och bara lyssnar. Mimar för mej själv. Tar i från tårna när jag sjunger med dem, i mitt huvud. Jag sjunger hela tiden hemma. Tar i. Skriker. Jag sjunger inte dåligt. Jag är annorlunda. Jag har spelat in mej själv. Jag vet att jag kan! Innerst inne vet jag att jag kan! Det gäller bara att hitta den rätta låten. Kategorin. 
Tänk vad mycket en kommentar från någon kan göra. Mitt kära kak-intag har varit stängt i 3-4 nu pga den kommentaren. Jag har inte släppt ut ett ljud. Inte en ton. Inte ens sjungit tyst. Mimat kanske. Men inte gett ifrån mej ett ljud. Det händer att jag sjunger. Men då gör jag det så dåligt som jag kan. Överdriver. Lådsas att jag inte kan.
Ta inte åt er snälla ni. Om ni älskar att göra något och någon kommer och säger att ni är dåliga. Skit i den personen då! Det är förmodligen någon du inte kommer ha någon som helst kontakt med i framtiden. Om du och många andra säger att du är duktig på något så är du det. Moralen vinner alltid! Minoriteten är inget att tänka på. Och man kan inte räkna med att alla tycker att man är bra på något. Som grynet sa- Ta INGEN skit!

Peace'n'love folks


Mina sångfåglar. Älskar er <3

Jag har aldrig varit gillad. Jag var aldrig den personen som folk tyckte om. Den poppulära. Jag har alltid varit den personen som varit lite utanför. Den personen som folk hackade på. Folk hade valt mig att hacka på. Se mej som den svaga. Gett sej på mej för. Det kan ha varit för vad som helst. För att jag svor för mycket. För att jag sjöng en låt och sparkade någon lätt på benet för att visa att det var den låten jag lyssnade på. För att jag var yngst. För att jag tyckte annorlunda... Från dagis har folk behandlat mej så. Därför har jag också trott att jag var den personen som skulle få skit för att jag gjort fel, för att jag sa fel saker. Sedan har jag fortsatt hålla på att vara tyken. För det var så jag trodde att folk ville att jag skulle vara. Och har alltid fortsatt. Jag har dåligt rykte. I alla fall har jag det bland dom jag gått i samma klass med i ca 4-5. Jag var tyken, käftade emot. Jag har umgåtts med fel människor, fast ändå med rätt människor.

Och idag stör jag mig verkligen på att vissa tror att jag inte vågar säga emot. Att jag inte kan säga emot dem. Dom har helt fel. Dom är helt ute och cyklar. Efter allt jag gått igenom så tror dom att jag inte kan.Jag kan säga emot! Dom ska bara veta. Och dom som tror att jag inte kan käfta emot och käftar emot mot mej samtidigt är rätt dumma. Jag kan käfta emot, jag är inte bara så dum så jag gör det. För i slut ändan så vinner jag på det. Jag ger inte ett skit i vad dom säger. Dom vill inte höra mej käfta emot får då jävlar kan dom bli ledsna och ta livet av sej. Där kanske jag överdrev men ledsna kan dom bli! Att folk har hackat på mej som liten har gjort mej till den jag är. Att jag är en tjej som inte vågar säga vad hon tycker och tänker. Som inte käftar emot för att det är onödigt. Att våga vara den jag är. Folk tror att dom har mej under kontroll. Det har de inte. Och dom som har trott det så länge vi har kännt varandra, känner inte mej på riktigt. Jag är en mogen person. Folk som säger att om man säger att man är mogen så är man inte det. Bull shit!
Jag är en mogen, och jag vet bättre än att käfta emot. För jag vinner i slut ändan av att inte göra det! Och det man bråkar om och som folk käftar emot sedan om är oftast små saker...

Jag har hållit mej undan en hel del bråk. Jag har varit med i en del bråk men jag har skitit i att käfta emot. Bråkade en del i höstas, men jag orkade inte med att ge hela min ork och själ i de bråken. Medans det andra gick all in liksom. Och nu i slut ändan så anser jag att jag vann. Inte bråket kanske. Men jag har fått det mycket bättre. Jag var bara mej sjäv, brydde mej inte, och se var jag står idag! Jag har fått två underbara vänner. Dom bästa jag någonsin har haft! Jag har vunnit alla de bråk jag varit med i. Jag var mig själv! Det må varit jobbigt. Det är som att inte ha något allt. Eller det var så för mej. Jag gick från att ha nästan inga vänner till att ha underbara. Jag hade jobbiga tankar. Jag hade vikt komplex som nästan är borta nu. Jag tog den långa vägen. Men den bästa vägen. Jag slapp ta den korta lätta vägen och fejka allt, där man i slut ändan önskar att man gjort något annat och försöker gått göra allt man gjorde förr. Mendans den som tog den långa vägen står lycklig, stark, framgångsrik och smart är... ja, lycklig helt enkelt.

Och ni som känner mej och som läser detta. Försök inte ens att driva med mej nu. Jag kommer ändå inte ge ett skit! Detta är liksom svar på tal. Jag vet bättre. Det verkar inte ni som håller på göra.

All skit jag har tagit de senaste åren har gjort mej till den jag är. En person som vet var skåpet ska stå. Jag är säker. Jag kan mer än det flesta. Jag har många mer erfarenheter än vad dom flesta fjortonåringar har.
Jag vill bara säga tack till alla som har gjort mej till den jag är idag. Och vill bara påpeka att detta inlägg inte var inriktat till någon viss person. Jag behöve bara skriva. Nu känns allt mycket bättre!

Nu orkar jag inte mer! Nu är jag så jävla less på att alla ska försöka vara bättre! Alla ska va så himla tävlings inriktade nu för tiden. Jag är så himla trött på det där! Det gäller allt också, hur många skor man har, hur många vänner man har på facebook( det är jag jätte inne på, vem som har fler vänner än mej, och ALLA har ju fler vänner än mej). Även jag håller på. Nej jag är trött på det här! Vad ska vi göra åt saken? Jo! Vi ska skita fullständigt i alla andra och bara fokusera på oss själva. Eller inte när det gäller allt, man måste ju kunna hjälpa varandra och så, men liksom man behöver inte tävla med varandra! Vi är alla olika, och det gör att vissa kan vinna med enorma marginal i vissa saker och vissa vinner i andra! Som kissie till exempel! Hon vinner ju med hästlängder! Sen Ingvar Kamprad , ikea-killen är ju grym på möbler, eller han var grym på möbler. Nu har han ju bara överlåtit företaget till många små företagere eller något i den stilen. Men han äger fortfarande stället. Och dem här personerna har lyckats bara för att dom har fokuserat helt och hållet på sej själva! Och inte tävlat med någon! Kanske haft mål men inte tävlat! Så om ni verkligen vill lyckas och vara bättre än någon på något så skit fullständigt i dem och kör all in och fokusera på er själva! För ni gör ju något för eran egen skull och inte för någon annans. Och om ni håller på och tävla så tröttnar ni bara på det och tvingar er själva till att göra något som ni måste vinna fast det egentligen inte går för ni inte tror på er själva eller fokuserar på er själva. Sluta tävla och ha kul! Vi lever bara en gång och vi ska inte behöva tävla mot någon bara för att vara bättre! Alla är bra på något.

Detta är i alla fall min åsikt om detta med tävling mot varandra osv. Jag säger inte att det är så här, det är bara vad jag tror. Så kom inte och säg att jag har fel för det finns inget rätt eller fel i det här. Jag får tycka och tänka vad jag vill och så länge det inte kränker någon så får jag skriva det, annars får jag skit av föräldrarna mina ;).