Jag kom på det i fredags förra veckan. Jag är inte rädd för att prata om det som har hänt och det som jag har mått dåligt av det senaste året. Den värsta perioden i mitt liv var för exakt ett år sedan. Vid den här tiden var jag otroligt kär i min då varande kille. Men jag bråkade också med mina bästa vän. Vi hade varit bästa vänner i ca 4år. Vi hade bråkat förut men detta var det värsta bråket vi hade haft, ever. Den dagen jag och hon blev sams igen så bestämde vi att vi skulle gå skillda vägar. Hon var den ända nära vännen jag hade då. Dagen efter fick jag panik och gjorde slut med min kille. Det största misstaget jag någonsin har gjort. Allt där efter är som ett mörker...

Jag spenderade den mesta tiden av mitt liv på tkd-klubben och hemma i soffan eller framför datorn. Allt blev värre för varje dag som gick. Jag var tvungen att börja om på ruta ett. Gå från att ha allt till inget. Jag vet hur det känns bara så ni vet! Mina vikt komplex började komma tillbaka. Dom som hade varit borta ett tag. Mitt självförtroende som alltid varit ganska lågt sjönk till noll. Jag grät varje dag nästan. Efter bråket med min ex bästis blev jag mobbad. Hennes kompisar kom fram och t.ex. sparkade mej knuffade mej eller sa elaka saker till mej. Även fast det var lungt mellan mej och min föredetta bästist så höll de på ändå. Jag pratade med min mentor och sa att jag även funderade på att byta skola. Jag hoppades så in i helvete på att komma in på någon skola men gjorde det inte. 3 skolor sökte jag till.

När jag gjorde slut med mitt ex så ångrade jag mej redan dagen efter. Jag grät i skolan osv osv. Var deprimerad i hur länge som helst (ca 6-7 månader) . Och att jag gjort så här mot mej själv och förstört så mycket tröck ner mej ännu mer. På höstlovet 2009 ville jag dö. Jag fick skrämmande tankar om att vilja dö och hur folk skulle reagera om jag dog. Det var nog inget allvarligt. Men jag kom över det. Jag fick och får ofta ångest attacker.
Jag cuttade mej själv första gången någongång innan jul. Samtidigt som jag chattade med en vän på msn.
Haha, helt sjukt. Men eftersom kniven var en slö fickkniv med nagellack på så fick jag inga djupare sår.

Allt blev nog bättre i februari. Då vände det mesta. Jag kände mej trygg bland mina nya vänner. Lisa och lisa.
Det var nog i februari som jag första gången fick en slags kontakt med lisa lopakka. Hon kom hem till mej en kväll och vi pratade om hade allmänt kul. Den stunden betyder ganska mycket för mej. Jag vet inte varför men den gör bara det.

Det var inte försen vid sommaren jag började må dåligt igen. Jag kännde mej oälskad av min egen pappa. Jag grät mycket över det i sommras. Visst jag har aldrig haft en särskillt bra kontakt med min käre far men detta var något som var annorlunda än vanligt. I slutet fick jag tillbaka mina tankar om döden osv. Och hur långt livet håller på och att man inte kan kontrollera det. Det skrämmde mej. Jag fick ångest.

Det kanske inte låter så hemskt som det egentligen var. Jag kunde nog inte skratta på väldigt många månader.
Inte skratta på riktigt ibland. Jag var långt ifrån lycklig och var för det mestadels tom och slut på kännslor. Det fanns väl bara tårar. Allt det som hände var liksom ett mörker. Alltså det som hände förra höstern/vintern.
Jag skulle aldrig mer vilja uppleva det igen för då kommer jag seriöst ta livet av mej!

Jag är ganska sårbar idag. I detta nu. Om någon säger något, om det händer något, så blir jag deprimerad. Jag har alltid haft dåligt självförtroende. Sendan jag gick på dagis. Jag blev mobbad på lågstadiet. Jag var ful och kaxig då och det var det som gjorde så jag blev mobbad.
Och allt det här som hände gjorde så jag fick sämre självförtroände.
Jag har nästan aldrig tagist seriöst som person. Jag är liksom bara brevid känns det som. Inte så mycket nu längre. Men förr.

Allt känns inte riktigt helt 100 idag heller. Jag har fortfarande lågt självförtroände. Ställer alldeles för höga krav på mej själv och har fortfarande kvar lite av mina vikt komlex. Jag har nog inte varit så här lycklig förut. Men av någon anledning känns det som om den här lyckliga känslan försvinner. Kanske är det bara tillfälligt. Det får vi hoppas i alla fall. För det känns inte bra och jag vill inte leva ett jobbigt liv igen. Det orkar jag inte.
Men som sagt så är jag inte rädd för att berätta om det här. Det är det förflutna och det har redan hänt så varför älta det och inte säga som det är liksom. Det är min åskit om det hela. Sen har jag inte gått in på detalj nu. Det är mycket som har hänt och det är inte alltid jag kommer ihåg allt heller. Allt var som sagt som ett mörker och man ser ingenting i mörkret eller hur ;)