Jag har aldrig varit gillad. Jag var aldrig den personen som folk tyckte om. Den poppulära. Jag har alltid varit den personen som varit lite utanför. Den personen som folk hackade på. Folk hade valt mig att hacka på. Se mej som den svaga. Gett sej på mej för. Det kan ha varit för vad som helst. För att jag svor för mycket. För att jag sjöng en låt och sparkade någon lätt på benet för att visa att det var den låten jag lyssnade på. För att jag var yngst. För att jag tyckte annorlunda... Från dagis har folk behandlat mej så. Därför har jag också trott att jag var den personen som skulle få skit för att jag gjort fel, för att jag sa fel saker. Sedan har jag fortsatt hålla på att vara tyken. För det var så jag trodde att folk ville att jag skulle vara. Och har alltid fortsatt. Jag har dåligt rykte. I alla fall har jag det bland dom jag gått i samma klass med i ca 4-5. Jag var tyken, käftade emot. Jag har umgåtts med fel människor, fast ändå med rätt människor.

Och idag stör jag mig verkligen på att vissa tror att jag inte vågar säga emot. Att jag inte kan säga emot dem. Dom har helt fel. Dom är helt ute och cyklar. Efter allt jag gått igenom så tror dom att jag inte kan.Jag kan säga emot! Dom ska bara veta. Och dom som tror att jag inte kan käfta emot och käftar emot mot mej samtidigt är rätt dumma. Jag kan käfta emot, jag är inte bara så dum så jag gör det. För i slut ändan så vinner jag på det. Jag ger inte ett skit i vad dom säger. Dom vill inte höra mej käfta emot får då jävlar kan dom bli ledsna och ta livet av sej. Där kanske jag överdrev men ledsna kan dom bli! Att folk har hackat på mej som liten har gjort mej till den jag är. Att jag är en tjej som inte vågar säga vad hon tycker och tänker. Som inte käftar emot för att det är onödigt. Att våga vara den jag är. Folk tror att dom har mej under kontroll. Det har de inte. Och dom som har trott det så länge vi har kännt varandra, känner inte mej på riktigt. Jag är en mogen person. Folk som säger att om man säger att man är mogen så är man inte det. Bull shit!
Jag är en mogen, och jag vet bättre än att käfta emot. För jag vinner i slut ändan av att inte göra det! Och det man bråkar om och som folk käftar emot sedan om är oftast små saker...

Jag har hållit mej undan en hel del bråk. Jag har varit med i en del bråk men jag har skitit i att käfta emot. Bråkade en del i höstas, men jag orkade inte med att ge hela min ork och själ i de bråken. Medans det andra gick all in liksom. Och nu i slut ändan så anser jag att jag vann. Inte bråket kanske. Men jag har fått det mycket bättre. Jag var bara mej sjäv, brydde mej inte, och se var jag står idag! Jag har fått två underbara vänner. Dom bästa jag någonsin har haft! Jag har vunnit alla de bråk jag varit med i. Jag var mig själv! Det må varit jobbigt. Det är som att inte ha något allt. Eller det var så för mej. Jag gick från att ha nästan inga vänner till att ha underbara. Jag hade jobbiga tankar. Jag hade vikt komplex som nästan är borta nu. Jag tog den långa vägen. Men den bästa vägen. Jag slapp ta den korta lätta vägen och fejka allt, där man i slut ändan önskar att man gjort något annat och försöker gått göra allt man gjorde förr. Mendans den som tog den långa vägen står lycklig, stark, framgångsrik och smart är... ja, lycklig helt enkelt.

Och ni som känner mej och som läser detta. Försök inte ens att driva med mej nu. Jag kommer ändå inte ge ett skit! Detta är liksom svar på tal. Jag vet bättre. Det verkar inte ni som håller på göra.

All skit jag har tagit de senaste åren har gjort mej till den jag är. En person som vet var skåpet ska stå. Jag är säker. Jag kan mer än det flesta. Jag har många mer erfarenheter än vad dom flesta fjortonåringar har.
Jag vill bara säga tack till alla som har gjort mej till den jag är idag. Och vill bara påpeka att detta inlägg inte var inriktat till någon viss person. Jag behöve bara skriva. Nu känns allt mycket bättre!